Elände

Den senaste veckans kamp mot sjukdomen har varit jobbig. Att ha svårt att andas normalt. Inte få sova. Ha konstant ont i bihålor, lungor och magmuskler som får jobba dygnet runt med hostan och bebisens sparkar och rörelser.

Men jag har haft ett ganska så bra humör trots detta. Bara jag fått gnälla och vara ynklig så har det känts ok. Men sen kom det ett pipande/visslande ljud när jag andades och jag kunde inte längre ligga ner alls. Jag sökte på hosta och insåg att OM det var kikhosta så kunde det vara livsfarligt för Leo när han kom ut. Så vi åkte till läkaren som lugnade, det lät inte som det men hon var inte säker så vi tog ett prov. Vi väntar nu på svaret som tar några dagar. Det är en jobbig känsla att inte bara vara sjuk såhär nära inpå förlossningen, fem veckor till beräknat datum, utan att veta att om jag har kikhosta så kan det bli komplicerat.

Jag fick utskrivet ny hostmedicin som jag inte gillar att ta, jag blir så full av den och det känns ju inte bra när man är gravid. Men jag måste bli av med hostan! Sen ville hon skriva ut antibiotika, men det var inte lätt. De få sorter som man får ta som gravid innehåller nämligen ett ämne som jag är allergisk mot. Jag får då utslag över hela kroppen och kliar något hemskt. Så nej, det hoppar jag över tills vidare. Nu har jag haft hostmedicinen i två dagar och det har blivit bättre men jag rosslar fortfarande illa och jag kan inte skratta för då börjar jag hosta. Just det, att inte ens kunna se en rolig film eller prata med någon som får mig att skratta lite mitt i elendet, är väll ändå det värsta. Klart man blir sjuk och att det kan vara tungt. Men att inte ens få bli glad utan att hosta tills jag i stort sätt spyr slem... Det känns tråkigt.

Sen igår började mina händer och fötter svälla. Det kliar och kliar och kliar. Tårna och fingrarna är tjocka som aldrig någonsin förr. Men jag har sett bilder på dem som får riktigt stora fötter. Så det kan komma att bli värre. Jag har ganska länge inte kunnat ha min fina förlovningsring för att mina fingrar svullnade lite från början men igår tog mannen av sig sin ring och gav mig och tusan den satt nästan bra! Och då ska jag säga att våra ringar är vääääldigt olika i storlekarna. Nu smörjer jag mina fötter och händer och hoppas att det inte blir värre.

Såhär fin är inte min min hand längre... man ser inte skillnaden riktigt då min hand är så mycket närmare kameran, men min ring är mkt mkt mindre. Undrar hur lång tid det tar innan jag kan ha den igen.