Äntligen! Vi har sett vår lilla unge. Det var magiskt. Helt underbart, pirrigt, fint, fantastiskt. Vi hade valt en mottagning vid Liljeholmen som fått bra respons på nätet och det gjorde vi rätt i. De var så trevliga och lokalerna hela underbart fina. Mysigt med tända ljus och modernt och toppen fräscht. Vi kom i sista minuten för jag var så nervös hemma så att jag stod och hulkade efter att ha försökt tvinga i mig en sen lunch. Men lika glada var de för det. Sen fick vi vänta ett tag, pratade med damen i receptionen som berätta om dem och som var super trevlig. Sen bad hon tusen gånger om ursäkt för att vi fått vänta, hon som skulle ha tagit hand om oss hade blivit sjuk den dagen och därför var det lite oordning. Hon bad oss följa med och vi gick in i ett mysigt rum med tända ljus och mysig stämning, ingen sjukhus stämning någonstans.
Hon sa att de skulle bjuda oss på bilderna, som annars kostar hundra kronor för att vi fått vänta (ca 15 minuter efter att vi själva var sena...) och så satte det hela igång. Jag fick klägget på magen och så plötsligt så såg vi den. Vår bebis. Allt var så tydligt och fint; ryggraden, armarna, fingrarna, benen och fötterna, hjärtat som slog så fint och magsäcken, navelsträngen och det fina huvudet med haka, näsa, ögon och stora skallen. Stor i relation till kroppen i alla fall. Den var helt vild där inne och fick smeknamnet Vilda Bebisen. Hon mätte huvudet och olika ben i kroppen och allt såg bra ut. Pust vad skönt det kändes. En stor sten bara försvann och några tårar kom. Hon var så peppande och trevlig, sa "Kan ni förstå att det är ert fina barn ni ser?" och var hur mjuk och fin som helst. Kan verkligen rekommendera alla att gå till dem,
Ultraljuds Barnmorskorna.
Vår bebis! Ser ni handen över huvudet? En liten knytnäve. Mammas näsa?
När hon var klar kopplade hon in dvd spelaren och började om samtidigt som hon spelade in allt. Vi fick då några minuter till som vi nu har tittat på tre gånger sedan vi kom hem. Det kostade 300 kr men var de mest välspenderade pengarna jag någonsin spenderat. Min mamma och pappa kom nu på kvällen och kollade på den och det var så stort att få dela det med dem. Stunden där på mottagningen vill man ha "ifred" tillsammans men sen vill man ju få andra att förstå vilket mirakel man just fått uppleva. Det är oerhört stort. Peter blev jätte tagen och rörd. Det var en stor upplevelse och vi är båda överens om att det var det finaste vi någonsin upplevt i livet, båda två... Kan bara föreställa mig hur vi kommer känna efter förlossningen när lille killen ligger i vår famn... För ja, det är en liten kille där inne! Så fint.
Det är många som har åsikter kring att ta reda på kön innan förlossningen, och vi höll med om detta i början av graviditeten. Vi skulle absolut inte veta. Men sen tänkte vi på det och kom på att när vi träffar bebisen första gången så kommer allt vara så stort och omtumlande som det är, och att då kommer vi verkligen inte "behöva" fler överraskningar eller ens tycka att det känns relevant. Då kommer vi ju få möta en ny människa som ska bli den viktigaste i våra liv. Om någon då säger "det blev en kille" så kommer det mest störa oss. "Som om det har betydelse" hör jag mig fräsa tillbaka. Men nu känns allt man kan få veta om krabaten i magen så spännande och mäktigt. Och att nu få veta är som att få lite mer information om vem det är där inne. För inget förändras ju, vi kommer inte köpa något annorlunda, vi kommer inte se på barnet annorlunda och kärleken kommer vara densamma. Det enda som förändras är att vi kan sluta oroa oss för vilket killnamn vi ska välja om det blir en kille och nu veta att vi måste hitta ett. Och nu har vi massor av tid. Fast redan har vi hittat ett förslag som vi tror på, kul. Sen får vi ta allas kommentarer om att vi inte borde veta, att det är en så fin överraskning vid förlossningen. Men vet ni vad? Det var en minst lika stor överraskning nu! Så resonerade vi och vi är superglada över att vi vet. Det var helt rätt beslut. En liten kille! En påg.
Hurra för denna ljuvliga dag! Den bästa i livet än så länge...
