Elände

Den senaste veckans kamp mot sjukdomen har varit jobbig. Att ha svårt att andas normalt. Inte få sova. Ha konstant ont i bihålor, lungor och magmuskler som får jobba dygnet runt med hostan och bebisens sparkar och rörelser.

Men jag har haft ett ganska så bra humör trots detta. Bara jag fått gnälla och vara ynklig så har det känts ok. Men sen kom det ett pipande/visslande ljud när jag andades och jag kunde inte längre ligga ner alls. Jag sökte på hosta och insåg att OM det var kikhosta så kunde det vara livsfarligt för Leo när han kom ut. Så vi åkte till läkaren som lugnade, det lät inte som det men hon var inte säker så vi tog ett prov. Vi väntar nu på svaret som tar några dagar. Det är en jobbig känsla att inte bara vara sjuk såhär nära inpå förlossningen, fem veckor till beräknat datum, utan att veta att om jag har kikhosta så kan det bli komplicerat.

Jag fick utskrivet ny hostmedicin som jag inte gillar att ta, jag blir så full av den och det känns ju inte bra när man är gravid. Men jag måste bli av med hostan! Sen ville hon skriva ut antibiotika, men det var inte lätt. De få sorter som man får ta som gravid innehåller nämligen ett ämne som jag är allergisk mot. Jag får då utslag över hela kroppen och kliar något hemskt. Så nej, det hoppar jag över tills vidare. Nu har jag haft hostmedicinen i två dagar och det har blivit bättre men jag rosslar fortfarande illa och jag kan inte skratta för då börjar jag hosta. Just det, att inte ens kunna se en rolig film eller prata med någon som får mig att skratta lite mitt i elendet, är väll ändå det värsta. Klart man blir sjuk och att det kan vara tungt. Men att inte ens få bli glad utan att hosta tills jag i stort sätt spyr slem... Det känns tråkigt.

Sen igår började mina händer och fötter svälla. Det kliar och kliar och kliar. Tårna och fingrarna är tjocka som aldrig någonsin förr. Men jag har sett bilder på dem som får riktigt stora fötter. Så det kan komma att bli värre. Jag har ganska länge inte kunnat ha min fina förlovningsring för att mina fingrar svullnade lite från början men igår tog mannen av sig sin ring och gav mig och tusan den satt nästan bra! Och då ska jag säga att våra ringar är vääääldigt olika i storlekarna. Nu smörjer jag mina fötter och händer och hoppas att det inte blir värre.

Såhär fin är inte min min hand längre... man ser inte skillnaden riktigt då min hand är så mycket närmare kameran, men min ring är mkt mkt mindre. Undrar hur lång tid det tar innan jag kan ha den igen.

En bra start för den nya familjen?

Ett av de saker som jag är helt säker på när det gäller det här med att föda barn är hur viktig närvaron av min man är. För mig så gör vi det här tillsammans. Hans närvaro är viktigare än det mesta annat. Och inte bara under själva förlossningen utan även efteråt. Att få ha honom nära och ta hjälp av honom, att dela glädjen och den första tiden och tankarna. Jag vet att jag kommer behöva sova då, att jag kommer vara känslomässigt upp och ner och framförallt vet jag att jag inte vet hur det kommer vara men jag är säker på att jag kommer vilja och behöva få dela det med honom. Därför känns det så bra att veta att vi kommer få vara tillsammans och bo kvar på BB alla tre. Jag skulle hellre åka hem med min man än att stanna själv med bebisen om det inte krävs medicinskt.

Läste nu i DN att de som ska bli pappor i Malmö inte kommer få stanna kvar längre och att man efter sommaren kommer få dela rum två och två som mamma och nyfödd. Man har nämligen sparkrav.

Det känns helt orimligt och jag förstår faktiskt inte detta. Det handlar ju om det största som händer i livet och en otroligt viktig tid för alla inblandade. Jag förstår att det kostar men då kanske man får höja avgiften? Jämställdheten är frånvarande i detta beslut. Både ur kvinnans och partnerns perspektiv. Och barnets bästa? Nej detta känns som ett bakslag och jag är oerhört tacksam för att jag inte bor kvar i Malmö. Det hade jag faktiskt inte velat, att föda och sen lämnas i samma rum som en främmande kvinna och hennes bebis som skriker och gnyr. Vi är två som ska dela upplevelsen av att bli tre.

Gissa när han kommer!

Nu börjar det närma sig! 

Jag tänkte att ni skulle få gissa när han kommer, vad han väger och hur lång han är då. En tävling alltså! Som hjälp på vägen: han är beräknad till den 26 april och min mages storlek följer normalkurvan. Och för er som inte har så stor koll på graviditeter så låter man normalt inte barnet vara kvar mer än 14 dagar över tiden och 7/10 förstföderskor går över beräknat datum. En "normal" bebis väger 3500 - 4000g och är ca 50 cm lång.

Skriv ert namn, datum, vikt och längd i kommentarsfältet. Vore så kul om ni ville gissa!


Här är tre bilder som min mamma tog på mig och magen innan jag blev sjuk.

Glad och stolt blivande mamma!

Bröllopsdrömmar och hosta

I kväll mår jag riktigt risigt. Jag hostar så illa att jag får spyreflexer och febern kommer så fort alvedonen släpper. Att vara höggravid och hosta är inget jag rekommenderar. Det känns galet mycket i magen och i lungorna. Det är för trångt! Jag hoppas att Leo har det ok där inne trotts hur jag mår. Det är lite läskigt. Nu får verkligen inte förlossningen komma igång, jag hade inte klarat av förvärkarna ens.

Sitter och tänker på Sandras bröllop i sommar, där jag ska vara fotograf, och drömmer om vårt kommande bröllop. Jag kom då ihåg att jag förut satt och kollade på inspirerande bilder och sparade ner några. Nu funderar Sandra kring klänningen och dessa är några jag drömmer om... Man får bara hoppas att man kommer hitta någon man gillar och känner sig fin i. Jag gillar ganska "enkla" men romantiska klänningar. Det är fint med bara axlar men även med enkla axelband eller lite större ärmar. Jag gillar släp men det blir ju oerhört jobbigt att gå med. Tycker att skärp eller markering i midjan är fint och vill gärna ha en vid kjol som faller vackert. Lägger också till en bild hår en frisyr som jag älskar, men nu har jag ju kort hår...

 Den här klänningen är enkel och vacker, men kanske för hög snubbel risk.

 Synd att den är pixlig... Detta är en dröm! Älskar allt med den. Kanske utan axelbandet som får mig att tänka på en skönhetstävling. 

Vackert med ärmar, känns som en äldre släktklänning man haft turen att få.

 Denna är modern och enkel, jag gillar att urringningen är rak och smycket under brösten. Även axelbandens placering och kjolens fall är så fint. Men hade velat ha utan släp. Känns lite som en balklänning och det passar ju bra när man vill dansa på sin fest!

Den här känns som från en saga. Är osäker på draperingen på kjolen men den är verkligen söt.

En till klänning som för tankarna till en annan tid. Fin längd och bedårande urringning. Skulle nog haft lite längre ärmar och satt skärpet lite högre upp. (känner mig som askungen)

Såhär skulle jag älska att ha håret, fast med vita blommor. 

Det måste vara romantiskt, vackert och inte så så tillgjort ut.

Det var det, nu ska jag drömma hostfria drömmar om kärleken!