Ett av de saker som jag är helt säker på när det gäller det här med att föda barn är hur viktig närvaron av min man är. För mig så gör vi det här tillsammans. Hans närvaro är viktigare än det mesta annat. Och inte bara under själva förlossningen utan även efteråt. Att få ha honom nära och ta hjälp av honom, att dela glädjen och den första tiden och tankarna. Jag vet att jag kommer behöva sova då, att jag kommer vara känslomässigt upp och ner och framförallt vet jag att jag inte vet hur det kommer vara men jag är säker på att jag kommer vilja och behöva få dela det med honom. Därför känns det så bra att veta att vi kommer få vara tillsammans och bo kvar på BB alla tre. Jag skulle hellre åka hem med min man än att stanna själv med bebisen om det inte krävs medicinskt.
Läste nu i DN att de som ska bli pappor i Malmö inte kommer få stanna kvar längre och att man efter sommaren kommer få dela rum två och två som mamma och nyfödd. Man har nämligen sparkrav.
Det känns helt orimligt och jag förstår faktiskt inte detta. Det handlar ju om det största som händer i livet och en otroligt viktig tid för alla inblandade. Jag förstår att det kostar men då kanske man får höja avgiften? Jämställdheten är frånvarande i detta beslut. Både ur kvinnans och partnerns perspektiv. Och barnets bästa? Nej detta känns som ett bakslag och jag är oerhört tacksam för att jag inte bor kvar i Malmö. Det hade jag faktiskt inte velat, att föda och sen lämnas i samma rum som en främmande kvinna och hennes bebis som skriker och gnyr. Vi är två som ska dela upplevelsen av att bli tre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar