Betydelsen av en bra partner

Äntligen börjar jag bli frisk. Min röst är nästan normal och jag kan sova längre stunder utan att vakna av att jag knappt kan andas. Idag fick jag sova länge och sen sov jag middag också. Det är 24 dagar kvar till bf och jag känner mig så laddad nu. Nu kan Leo få komma när han vill, och gärna snart. Det gör ont!

Idag har jag tänkt mycket på vilken tur jag har. Eller är det skicklighet? Jag pratar om min andra hälft. Om min man som är så oerhört viktig nu. Jag är oerhört bortskämd av honom och det känns ok. Då menar jag att jag normalt har jättesvårt för att få en sådan här lyxbehandling. Men nu känns det ok, det känns bra. Lyxigt. Men jag kan ta emot det. Det tog lång tid innan jag insåg att det är ok att ta emot. Att slappna av och låta sig tas om hand. Och jag vet att många runt om tycker att jag är lat, att jag nog inte är så svag som jag gör sken av ibland och sådär. Men min man ser mig och ger mig plats och tid och omtanke. Och han säger "skit i de andra, det här är du och jag och våra regler."

Hur hade det gått om jag haft en partner som inte hjälpt mig, stöttat, tröstat och peppat? Ganska dåligt skulle jag tro. Allt ont och ömt och jobbigt hade blivit lite för mycket. Sömnbristen för brutal och jag hade definitivt behövt tacka ja till de där antidepp pillren som jag blev erbjuden, och faktiskt till och mer nästan lite halvt påtvingad för några månader sen. Nu kunde jag säga nej. Och när jag hör om kvinnor som är ensamma i sin graviditet och tid med småbarn, med eller utan partner, så blir jag så tacksam. Det värsta måste vara att ha någon som man borde dela allt jobbigt med men som inte orkar, vill eller kan bry sig. Någon som inte ser sin roll. Sin del i barnet. I smärtan och i oron.

Jag får så mycket kärlek. Omtanke. Blir ompysslad. Bara idag kom han hem med fulla ICA kassar med god mat, med hemlig efterrätt och så hade han en överraskning: en bukett med vita liljor, som jag älskar. Igår stannade han hemma från sin innerbandy för att jag hade ont. Och allt med kärlek. Utan suckar eller miner eller kommentarer. Allt är ok. Förra veckan sprang han runt på stan i olika butiker och köpte amnings bhar till mig. Han ringer läkare och bokar tider när det behövs och följer med när jag är sjuk. Tappar upp bad, hämtar dricka, te varje morgon och kannor med vatten på kvällen. Han är verkligen min klippa.

Nu läser han boken Att föda och jag får ofta små sms med frågor "vad har du tänkt kring...?" och det känns så bra att han vill veta, vill förstå, vill kunna. Det är verkligen VI som ska få barn. Det är VI som längtar, tänker, planerar och oroar oss. Det är VI som är det här barnet.

Med hans stöd kan jag säga "min graviditet har varit helt underbar även fast mycket varit oerhört jobbigt fysiskt och psykiskt" och inte "det har varit skit men jag är väll glad ändå längst där inne" som jag säkert fått säga annars.

Tror inte att jag kan förklara med ord vad hans kärlek och stöd betyder. Hur mycket det förenklar och förbättrar.

Jag önskar att flera män/partners skulle förstå hur mycket deras närvaro och engagemang faktiskt betyder. Att vi gör det här tillsammans. Det här med barn och graviditet och förlossning.

Betydelsen av en bra partner är enorm! Jag är lycklig. Jag är kär.